Jerónimos 8 – Lissabon

Mitt i lugna och vackra stadsdelen Belém ligger snygga, trendiga och väldigt trevliga boutiquehotellet Jerónimos 8. Hotellet har fyra sviter med tydliga designanspråk – som trots detta inte känns ansträngda. Kanske för att det finns ett eget element i de annars allt mer stereotypa, internationella lounge(an)språken. Och känns inte tillståndet lite mer yrvaket och nyfiket än exempelvis självsäkra Barcelona? Hotellets bar (precis innanför entrén) är värd ett besök.

Berlin – Unter den Linden

Underbara Hotel de Rome ligger på Bebelplatz, ett stenkast från Unter den Linden. Tillsammans med Restaurang Borchard är det Berlins hetaste och kanske mest stilfulla hangouts. Byggnaden, från 1889 var fram till 1945 huvudkontor för Dresdner Bank – och hyste sedan DDR:s finansministerium. Den klassiska arkitekturen har givits en modern "tvist" av designern Tommaso Ziffer. I övrigt: perfekta Bloody Marys i baren strax innanför entrén.

Hotel Raffles i Dubai City är utan tvekan ett av de bästa hotell jag har bott på. En märklig blandning av arabisk, europeisk och amerikansk kultur som bara kan kallas cash-eclectic i brist på bättre uttryck. Visserligen var internet censurerat (som befarat) och hotellet tillfällig hemvist för försvarsministrar från hela världen som förstås tittade snett på min långa LA-surfarfrisyr, men ändå: det var en besynnerlig känsla att ömsom läsa Bukowskis förträffliga "Hollywood", köra rakt ut i öknen under brännande sol på dagarna och sippa på hotellets klassiska "Singapore Sling" på kvällarna. Och hur skulle jag någonsin kunna glömma den babyblå Lamborghini Gallardo Spydern?

Sevilla

Hotell Alfonso XII i Sevilla: ett fantastiskt getaway för den som vill ta ut sommaren lite i förskott. Klassiskt, elegant och med Tolstoys spöke irrandes i korridorerna om nätterna. Hotellet gästas av ett blandat klientel med tyngdpunkt på gammal spansk aristokrati och en och annan snabb, europeisk mediaentreprenör med tillhörande entourage. Det vackra hotellet är byggt kring en underbar ljusgård som tycks oberörd av det moderna Sevillas, det övriga Europas agendor. Litteratur, sysselsättning? Koloniala Bloody Marys och min nya underbara, vita MacBook (Bye Bye Crap-PC). Därtill mästaren Cees Nootebooms "Alla själars dag". Ett helt annat temperament här än på Dagens Nyheters kultursidor. Såg jag Megan Fox inkognito? Nästa vecka: Berlin

South Beach, Florida

Westcoast to eastcoast och heta The Regent South Beach. Kanske är södra Miamis dyrbara och guldfärgade ljus det bästa av USA, Europa och Karibien? En hyllning tilll ytan, javisst, men här finns också en värdefull känsla av att befinna sig i ett USA som inte automatiskt intar försvarsposition Post 9-11. Kanske är man helt enkelt bättre på att njuta av livets och ögonblickets extravagans och sinnliga sensationer? Testar denna teori och finner den riktig längs vägen mot Key West i en ljuvlig Mercedes-Benz 300 Adenauer från 1958. Musik? Neil Youngs American Stars 'n Bars och Megadeaths Holy Wars.

Wicked Game

Formidabelt uppvaknande på Hotel Casa Del Mar i laidback Santa Monica, Kalifornien. Skön blandning av människor med tyngdpunkt på mjukvarugroupies, skateboardnostalgiker och Euro/Hollywood-glitterati i det sociala utförsplanet. Jag själv? Kanske någonstans där emellan. Hotellet, som är byggt på 1920-talet, rymmer lika delar stumfilmsestetik och nutida affärsmässighet med tyngdpunkt på mediarelationer. Här känner man närvaron av såväl Erich von Stroheim (Sunset Boulevard), Jodie Foster, Jim Morrsion och Mickey Rourke. På avstånd skymtar Santa Monica Pier och från sviten under hörs Chris Isaacs "Wicked Game". Sweet Cali. Coming up? South Beach, Florida and The Keys.

Private Jet

Bästa och mest extravaganta sättet att resa i Kalifornien är förstås att hyra en egen bizjet. En av fördelarna är att det exempelvis tar 40 minuter mellan Palm Springs och Los Angeles. En annan kan vara själva flygterminalen – som i Palm Springs är underbart laidback med swimmingpool och casual barbecue under palmerna. Kul med de celebriteter som skrivit sina autografer på väggen vid den högst informella gaten: Kurt Cobain, K.D. Lang, Hiltons och Snoop etc. På bilden kliver jag ut ur en Cessna 550B Citation Bravo i Los Angeles.

http://www.youtube.com/watch?v=gkfouXYJA4I&feature=related

Californication

Var hittar man egentligen essensen av Kalifornien? Kanske i filmen "Point Break", eller i dropoutparadiset Venice Beach? En annan möjlighet är heta Hotel Parker i Bratpack-resortet Palm Springs. Hotellet är skapat av amerikanska möbeldesignern och keramikern Jonathan Adler, som utgick från en fiktiv berättelse om den rika, Dry Martinidrickande favoritmostern "Mrs Smith". Första kvällen: Hand Pressed Smoked Apple Bacon Burger samt en Chardonnay från Napa Valley, Far Niente – Californication när det är som bäst?

http://www.theparkerpalmsprings.com/

Verona Mon Amour

Interkontinental jet lag botas bäst i norditalienska Verona. Den urgamla staden (en gång tänkt arena för Shakespeares Romeo & Julia från år 1596), är lika full av historia som Byblos Art Hotel är full av vår tids benstommar, uttryck och skönhet. Hotellet, beläget några mil norr om Verona, gästas inte sällan av modeller, snyggt eurotrash med oklara inkomstkällor samt design-intresserade finsmakare med stort representationskonto. Det är svårt att beskriva exakt hur lite jag saknade det svenska media- och bloggklimatet under denna korta vistelse på Byblos. Jag undrar om vi i Sverige börjat förlora vår potential att känna lycka och skönhet, och om det är därför jag söker mig bort, till ställen som dessa? Kanske håller vi på att bli ett land av snyggt klädda smakpoliser och ondskefulla, feministiska akademiker och medelmåttor? Tyvärr blev kameran kvar i USA, så jag fotade med mobilen. Observera det passande konstverket ovanför sängen i min svit. Reselektyr? Don De Lillos "Vitt Brus". F Scott Fitzgeralds evigt aktuella "The Great Gatsby" samt en Mojito i ett av hotellets barer förstärker känslan av ljuv förlust och saknad av något jag har svårt att sätta namn på.

Hotelltips Madrid

Rekommenderas i Madrid:Hotel Puerta America på Avenida de América, 41. Kanske inte mest centrala, men definitivt ett av de mest speciella hotellen i Madrid om man gillar nutida design. Bland de arkitekter som anlitats för de olika våningsplanen märks bland annat Zaha Hadid, Ron Arad, Norman Foster, Victorio & Lucino samt Teresa Sapey. Själv bodde jag på fjärde våningen, Plasma Studio, designat i rostfritt stål av duon Eva Castro Iarola och Holger Kehne. I övrigt: perfekta Gin & Tonics och underbart nonsens på Rai Uno. Tur att jag hade med mig Martin Amis förträffliga och passande "Money – It´s a suicide note".

Utsökt affärsmässiga

Gjorde ett besök på Middle East International Motor Show i Dubai. Idel extravagans, men samtidigt en slags känsla av att det inte finns någonting kvar att köpa för pengar, its the end of the road. Å andra sidan: om all världens pengar plötsligt blev värdelösa skulle endast den som slösat vara den som sparat. På bilden två utsökt affärsmässiga modeller i Mercedes/Maybachs one-off Laundalette.

Tourettes syndrom?

Insåg förresten på flighten hem (någonstans över Östersjön) att det finns anledning till daglig och uppriktig tacksamhet över att slippa läsa litteraturvetenskap med genusinriktning på Södertörns högskola. Varför? Så svenskt, så politiskt korrekt och lika folkhemsradikalt som ett par för trånga Cheap Monday-jeans. No glitz, no poetry, no Don De Lillo. Eller är det kanske jag som fått en släng av Tourettes syndrom? Formidabelt kaos vid mellanlandningen på Kastrup (Nej, SAS har aldrig trivts bra i konkurrensen), med överbokat plan sista biten upp till Stockholm, Sweet hometown!

Flygplatsen i Nice

Tillbaks efter några nätter på Hotell Four Seasons i Tourette, Provence. Glödhett i solen och iskallt på natten. Underbart hotell som ligger upphöjt på en kulle med utsikt över ett vackert, typiskt sydfranskt landskap. Kanske inte något partyställe direkt, men en fin väg upp från flygplatsen i Cannes! Undrar förresten hur många timmar jag tillbringat på just denna flygplats? Det är en ren njutning att ta en Café au Lait (ja, jag vet, 80-tal) i någon av flygplatsbarerna och betrakta alla dessa människor i exil från sina vanliga sammanhang. Glitterati av alla sorter, i alla stadier av berömmelse och förfall: modeller på väg till fotograferingar, förmögna ryssar och svenskor på väg till vackra halvön Cap Ferrat för att plocka upp de sista tillhörigheterna i lyxvillan efter skilsmässan med den Italienske ädlingen. Kanske är det inte så konstigt att stämningen på flygplatsen i Nice känns som en början och ett slut på en och samma gång?